Jag är inte bara chef, jag är faktiskt människa också och ibland så tänker jag mig inte för och dessa båda roller kan krocka lite. Som härom dagen. En av servitriserna hade gjort en fransförlängning och jag tyckte verkligen att det var riktigt snyggt på henne. Så jag talade om detta. Jag såg direkt på hennes blick att hon var lite osäker på vad jag menade, och jag var rädd att jag hade gått över gränsen. Så direkt, för att rädda situationen lite och för att tydligt visa att det inte handlade om att jag flirtade, så frågade jag var hon hade gjort det för jag ville ge bort det i present till min fru.
Den konstiga stämningen släppte direkt och hon log med hela ansiktet. Tackade för att jag tyckte det var snyggt och berättade sedan att man kan hitta fransförlängning i Stockholm på en sida som heter Timecenter.se och att det var lätt att boka tid på samma sida.
Som chef är det otroligt viktigt att man aldrig får personalen att känna sig obekväm. Att uttrycka att någon är fin kan missuppfattas. Samtidigt vill ju jag ha en familjär känsla när vi jobbar. Det gäller alltså att gå en balansgång så att man inte ger sina anställda en otrygg känsla. jag ska nog ta och samla alla för ett personalmöte och prata om det här, och be dem att vara tydliga om jag säger saker som de tycker känns privata. Det är ju bra om alla är delaktiga i hur vi vill att vår arbetsmiljö ska se ut.